Varje gång jag reser till Fez och Marocko försöker jag känna av hur människorna här använder internet. Folk har alltid i huvudsak kopplat upp sig via internetkaféer eftersom både datorer och uppkoppling hemma är för dyrt för en familj med normalinkomst. Senaste året är det dock fler och fler som får råd med smartphones och jag ser hur mina marockanska vänner plötsligt laddar upp allt fler bilder via just telefonen. Det är som om alla hoppade över det där steget med att ha en dator hemma och gick direkt till mobilen.

En av alla spännande människor jag har mött här är amerikanska Evelyn. Hon jobbar som engelskalärare och har under våren haft en konversationskurs med unga marockaner. Ett samtalsämne som inte kunde undvikas var förstås Bin Ladens tillfångatagande och många i klassen hade hävdat att han inte alls var död.

-          Hur vet ni det? frågade Evelyn.
-          Det stod på Facebook! blev svaret.

Ja, det är mycket Facebook och andra sociala nätverk här i Nordafrika, väldigt mycket prata med vänner och dela bilder. Många använder YouTube, inte bara för att se film utan också för att lyssna på musik – Spotify är helt okänt. Generellt på internetkaféer är att man inte kan installera eller spara något om man inte har ett eget USB-minne eller extern hårddisk, så allt som kräver en installation och som inte används av ”alla andra” går helt bort.

E-handel är inte heller något som fått fart här, man känner till fenomenet men det faller på två tuvor; Kreditkort används begränsat och bara av de rika och pakethanteringen går inte att lita på om man inte anlitar en internationell budfirma. De gånger jag fått paket skickat till mig från utlandet har det inte bara tagit lång tid att nå mig, utan jag har även fått gå ner till postkontoret och packa upp paketet inför en kontrollant utifall jag fått något som behövde förtullas – oavsett hur litet paketet varit.

Och söka jobb gör man fortfarande den traditionella vägen; En vän kommer under sommaren åka över till de större städerna Rabat och Casablanca och dela ut sitt CV (ja, i pappersformat) till de företag där han vill arbeta. Ansökningar online via t.ex. e-post skakade han bara på huvudet åt; ”Nej, nej. Det är bara de allra största och internationella företagen som klarar det. Jag måste åka dit.”

Det är en tågresa på cirka 3-4 timmar… enkel väg.

Så här kan det förresten se ut en vanlig arbetsdag för Relevant Traffic i Marocko:

Här hemma i Sverige mässar vi om digital storytelling, det digitala historieberättandet. Fenomenet är lika hett som sociala medier, search reputation management och SEO, och mer och mer handlar internet om relationsbyggande och att förmedla ”något” istället för att bara sälja sälja sälja. Men historieberättandet i försäljningssammanhang är inget nytt.

Nere i Nordafrika har historieberättande alltid haft en central funktion i samhället och än i dag samlas folk kring en äldre gubbe eller gumma och lyssnar på en berättelse som kan innehålla både humor, moralkakor och historia. Även på marknaderna, i de små butikerna som utåt sett mest bara ser ut som ett hål i väggen men som ibland sedan visar sig vara ett flervåningshus som gömmer massor av intressanta skatter, pågår hela tiden relationsbyggandet och historieberättandet. De ovana turister som stressat och nervöst jagar förbi butikerna hör bara ”köp köp köp” men om man stannar och lyssnar lite till finns det en helt annan melodi. När jag t.ex för tredje gången går förbi matthandlaren i Fes, Marocko som skämtsamt kallar sig Mr Couscous väljer jag att bli inbjuden på en kopp te. Jag vet att jag vill ha en matta och han har alltid varit så trevlig mot mig att det blir naturligt att börja där. Han och hans betydligt mer burduse bror visar mig tålmodigt hela butikens sortiment och efter någon halvtimme har jag bestämt mig för en liten liten röd matta samt, till den burdusa broderns irritation, även prutat ner priset en hel del. Samtidigt har jag fått lite mattkunskap på köpet tillsammans med berättelser om butiken, deras familjer och livet i staden. Trots att det idag är ett helt år sedan jag faktiskt köpte något från Mr Couscous och hans bror hälsar de fortfarande på mig när jag passerar. Vi har druckit ett par koppar te till och jag har fått en inbjudan att någon gång komma hem till dem och äta middag. Jag har inte köpt någon mer matta, men den dag jag ger mig ut på mattjakt är det förmodligen hos dem jag börjar leta. Dessutom vet jag att om jag inte hittar något i just deras butik kommer de att hjälpa mig leta vidare i de kringliggande butikerna – konkurrens går hand i hand med samarbete och självklart får de lite provision om de hjälper grannbutiken med en försäljning.

Precis likadant fungerar det på min favoritrestaurang i samma stad. Jag går gång på gång tillbaka till Thami, Salah och resten av gänget just för att de kommer ihåg mig och ger mig mer än en matupplevelse. Jag har suttit i timmar på deras uteservering och pratat om allt mellan himmel och jord medan de samtidigt skött restaurangen. Genom att sitta där har jag fått träna på min arabiska, lärt mig om maträtterna de serverar och även sett vilka olika taktiker som fungerar (eller inte fungerar) när man vill locka turister till en restaurang.

I förra veckan höll jag en workshop för ett par marockaner som jobbar på Café Clock, ett internationellt kafé i Fes. Deras brittiska chef har insett att Facebook är ett bra sätt att nå ut till turister och mitt uppdrag var att få killarna förstå att Facebook inte handlar om ”kom hit och ät” eller ”idag serverar vi xxx” utan om det som redan finns på plats; stämningen, händelserna, personerna, berättelserna och husdjuren. Kaféet i sig själv har redan ett gott rykte tack vare de underbara, härliga och glada människor som jobbar och rör sig där och att ta det vidare online bör inte vara allt för komplicerat. Så i princip gick min workshop bara ut på att predika historieberättande, i ett land som är omtalat som ett sagornas land.

 Det här är tre av mina Facebook-tips till Café Clock:

• Berätta om saker som redan har skett, inte bara om det som ska ske.
• Lägg upp bilder från konserter och kurser, och se till att man kan tagga sig själv och sina vänner.
• Berätta om Fairouz, den grönögda huskatten som man redan talar om, och vad som händer i hennes liv.

I takt med att den sociala sfären mognar och vi blir bättre på att mäta och värdera det som händer på Facebook, Twitter mm börjar lite nyckeltal nu att komma fram.

Enligt en undersökning av GoViral så genererar ett videomaterial publicerat på Facebook 5,64 interaktioner per 1000 views, på twitter är siffran 0,75. När det gäller att dela med sig av material och efterföljande aktions (typ kommentarer) är Facebook nästan fem gånger så effektivt som Twitter.

Att Facebook har så pass mycket större genomslagskraft kommer sig troligen av introduktionen av ”Like-knappen”. Redan i Q1 2010 fördubblades antal interaktioner efter knappen introducerades.

Siten Eventbrite.com gjorde en analys av sin ”Share-funktion” och kom fram till följande värden:

Facebook-share: 2,52 dollar.

Email-share: 2,34 dollar.

LinkedIn-share: 0,90 dollar.

Twitter-share: 0,43 dollar.

Syncapse undersökte värdet av ett Facebook-fan baserat på de tjugo största varumärkerna på facebook  (juli 2010): Nokia, BlackBerry, Motorola, Secret, Gillette, Axe, Dove, Victoria’s Secret, Adidas, Nike, Coca-Cola, Oreo, Skittles, Nutella, Red Bull, Pringles, Playstation, Xbox, Starbucks, and McDonald’s. Några nyckelinsikter från undersökningen:

Ett fan spenderar i genomsnitt 71,84 dollar mer på produkter dom är fan av.

Fans är 28% mer benägna att fortsätta köpa av varumärket.

Fans är 41% mer benägna att rekommendera en produkt dom är ett fan av till vänner.

I genomsnitt är ett Fan värt 136,38 dollar om året.

Hela undersökning kan laddas ner som pdf här.

Den befarade ”Facebook fatigue” som varit flitigt omdiskuterat syns ingen effekt. Enlig Facebook så ökar den totala tiden spenderat på Facebook, från 500 miljarder minuter i juni 2010 till 700 miljarder minuter i skrivande stund. Nedan lite mer nyckeltal från Facebook.

En genomsnittlig användare är ansluten till 80 grupper, sidor och events,  publicerar 90 saker och har i snitt 130 vänner. Varje månad delas över 30 miljarder länkar, nyheter, blogginlägg, bilder mm.

I dagsläget har Facebook över 500 millioner användare och Twitter 160 millioner användare, dock är det svårare att hitta tillförlitliga siffror hur många av dessa användare som är aktiva. När det gäller Twitter så gjordes en jämförelse av RJMetrics mellan januari 2010 och december 2009 och då visade det sig att 25% av alla Twitterkonton inte har några followers och 40% av alla konton aldrig skickat en tweet.  Så många som 80% av alla Twitterkonton har tvittrat färre än tio gånger. Trenden är dock att användarna blir mer aktiva och mycket kan hända i den sociala världen på ett halvår.

Nu under de lugna sommarmånaderna har jag sett en trend ta fart och sprida sig på Facebook – allt fler företag och föreningar byter från grupper till sidor. Helt rätt, för även om ”Facebook-grupper” som begrepp fortfarande är populärt så är det sidor som har långsiktig potential om man vill kommunicera som ett företag eller varumärke och nå utanför sin egna privata kompissfär.

Så ni som ännu inte gjort fel och slipper börja om helt från början, tänk på att undvika dessa tre punkter:

1. Ni råkar skapa en grupp istället för en sida.

Ajaj, grupper får inte alls lika bra spridning. Det som skrivs i gruppen syns och först och främst bara bland de egna vännerna och det som skrivs är kopplat till din personliga profil. På sidor blir det däremot en officiell avsändare och inlägg visas i nyhetsfeeden för samtliga fans.

2. Ni glömmer att skicka med länken när ni hänvisar till sidan.

Att bara hänvisa med ”hitta oss på Facebook” räcker inte. Sökresultatet på Facebook anpassar sig efter den som söker och bara för att du som administratör får upp din sida först när du söker på ditt namn/sökord betyder det inte att alla andra får det. Potentiella fans hittar dig mycket lättare om du har en direktlänk från mejl, webbplats, twitter etcetera.

3. Ni fyller er sida (eller grupp om ni nu råkade göra fel i den tidigare punkten) med enbart säljande reklambudskap utan att erbjuda mervärde, erbjudande eller förmedla en historia.

Reklam är av ondo, i alla fall är det många som har den inställningen. Och om du bara fyller din Facebook-sida med uppenbar reklam kommer du ha svårt att rekrytera nya fans. Ställ istället frågor, bjud in till diskussion, be om tips och råd, lägg upp bilder och videofilmer kopplade till varumärket. Kort sagt, få folk engagerade och se också till att de kan kommentera.

Facebooks gillaknappar sprider sig sedan några veckor som en löpeld över Internet. Ingen vill missa chansen att bli gillad och få en länk i nyhetsfeeden. Samtidigt passar medierna på att uppmärksamma integritetsfrågan igen och faran av att dela sig för mycket av sitt privatliv online.

I Metro Teknik (2/6-10) skriver de till exempel att FB gjort ett ”snedtramp” med gillaknappen, men jag tycker ansvaret lika mycket hänger på både de webbplatser som lägger upp dem samt användare som klickar på dem. Och är det inte typ samma sak med till exempel Google Analytics som idag är implementerat på var och varannan webbplats utan att du som besökare ens ser det– om du är inloggad med ditt Google-konto kan du vara säker på att de sparar information om både ditt surf- och sökbeteende.

Så varför skulle inte Facebook våga göra samma sak? Google har nämligen äntligen fått sig en värdig konkurrent i Facebook, sättet att söka information kommer att ta nya vägar nu och optimering av webbplatser kommer även det att få flera nya aspekter. SEO kommer inte längre bara att handla om Google och andra gamla vanliga sökmotorer, redan nu måste vi börja tänka på hur länkar ser ut på andra nätverk och då kanske främst Facebook.

Själv gillar jag idén med gillaknapparna, även om det betyder att data om mitt surfbeteende sparas om mig på någon server någonstans. Diverse medlemskort, busskort och kreditkort har gjort ungefär samma sak i flera år redan och allt handlar i slutändan om att förstå vad människor är intresserade av och hur man kan optimera butiker, trafiknät eller köpprocesser.

Jag såg faktiskt ett embryo av gillaknappen redan år 2001, då på ett litet bloggkollektivt där man kunde ”flippa” inlägg som var bra. Mottagandet var blandat, men rätt snart blev det en naturlig del av beteendet där – även om det bara var inom en väldigt liten krets användare.

Det är lite spännande att se hur mina vänner tar till sig det som jag själv tipsar om och ”gillar”, på samma sätt hittar jag inspiration från andra. Jag märker redan nu hur vi inom en viss vänkrets snabbt kan dela med oss av nyheter, kommande händelser eller bara roliga historier – utan att behöva skicka mejl, skriva ett blogginlägg eller ha det i bakhuvudet tills nästa gång vi ses. Att det dessutom ger trafik till de olika webbplatser som jag är involverad i är tydligt i statistiken.

Och kanske kan vi med tiden äntligen få svar på vilken webbplats som är mest omtyckt – det är nämligen inte alls samma sak som antal sidvisningar.